Nr 25 PALMSÖNDAGEN 1859 (aftonsång)

Jag har innerligt längtat att äta detta påskalamm med er innan jag lider, för jag säger er, att jag inte skall äta därav förrän det blir fullbordat i Guds rike. Luk. 22: 15-16.

Så sade vår dyrbare Frälsare till sina lärjungar, när han satte sig ned för att äta den sista måltiden på jorden. Han visste väl, att det var den sista måltiden, men vi vet inte när vi skall ha den sista måltiden. Men att det blir en sista måltid, det vet vi. Kanske är den alldeles nära. Ack om vi då var beredda att inträda i evigheten och värdiga att sitta med Abraham, Isak och Jakob i himmelriket och äta himmelens bröd. Alla kristna borde ha den tanken, att detta är den sista måltiden på jorden, när de äter påskalammet, och att de inte skall äta någon annan mat på jorden förrän det fullbordas i himmelriket.

Men den sista måltiden verkar för många vara fjärran, när de sätter sig ned för att äta påskalammet, för somliga är så fast vid världen, att de inte kan tänka sig att detta är den sista måltiden på jorden. Om alla nattvardsgäster tänkte, att det är den sista måltiden som de njuter, så skulle de vara bättre beredda att träda in i evigheten och sätta sig ned med Abraham, Isak och Jakob i himmelriket och äta himmelens bröd.

Men fienden förlänger nådatiden och inger nattvardsgästerna den tanken, att Herrens nattvard inte är den sista måltiden på jorden. Endast några sjuka som ligger för döden måste tänka så, att det är den sista måltiden. Men alla är dock inte beredda att träda in i evigheten, fast de känner, att det är den sista måltiden. För världen är så kär, att den förmår dem att hoppas, att de ännu blir friska i denna världen. Det hoppet borde nog vara borta för alla sjuka, eftersom det är ytterst skadligt för själen. Men de kristna skulle inte ha ett sådant hopp på sjukbädden, i synnerhet då döden står för dörren. Men de kristna har det hoppet, att de blir friska i den kommande världen, och att de snart får inträda i Kanaans utlovade land och äta osyrat bröd och dricka det levande Vinträdets frukt som är i Guds paradis.

Är ni nu redo att träda in i Guds rike. Är ni redo att sitta till bords med Abraham, Isak och Jakob? vi har det hoppet och den förtröstan till Gud, att han av sin stora barmhärtighet har berett några få själar och bereder dem ännu vid den sista måltiden, där1 han säger: "Jag har innerligt längtat att äta detta påskalamm med er innan jag lider." Tror ni nu, ni Jesu lärjungar, att detta är den sista måltiden som ni äter med honom? Tror ni nu, att ni snart får äta det nya med honom i himmelriket? Inte längre med sorg. Inte längre med bittra örter så som här. Men med glädje och fröjd. Där nattvardsgästerna blir druckna av det vin som har runnit ur det levande Vinträdets frukt.

Be, ni Jesu lärjungar, att den kalk som innehåller det levande Vinträdets frukt, måtte bli välsignad, och att man skulle säga: "Detta är det Nya Testamentets blod, det är Jesu blod, som utgjuts för er och många, till syndernas förlåtelse." Hör du förste och siste, store Utdelare av Herrens nattvard, de bedrövade lärjungarnas suckan. Fader vår, o.s.v.

I den upplästa texten anmanar Paulus oss att pröva oss själva innan vi går till Herrens nattvard. Alltså skall vi genom Guds nåd betänka: Hur nattvardsgästerna skall pröva sig själva innan de går till Herrens nattvard.

Första prövningen: Har nattvardsgästerna ett rent samvete? Sorglösa nattvardsgäster begår Herrens nattvard med orent samvete. De har inte förlikt sig med sina trätobröder. Somliga har den onde berövat minnet, så att de inte kommer ihåg, mot vem de har gjort orätt. Somliga kan komma ihåg de grövre brotten, men de renar inte sitt samvete. De vill inte göra upp sina missgärningar, utan de tror att Gud förlåter dem deras synder, fast de inte har försonat sin trätobroder. Därför äter och dricker de domen över sig, för vi har ett klart Guds ord därpå, att Gud inte förlåter synderna för dem som inte vill försona sina trätobröder.

De väckta vill rena sina samveten och försona sina trätobröder, fast somliga vill slingra sig, då de säger: "Visst skall man försona sin trätobroder, men inte förrän samvetet kräver." Men deras samveten är inte väckta på riktigt. Vad är det för samvete som inte kräver det samma som Guds ord kräver? Men om äran och girigheten skiter på samvetet, då förlorar samvetet kraften att kräva det som Guds ord kräver. Och jag säger till er: Om ni inte har renat ert samvete, så hjälper varken Herrens nattvard eller tron att synderna är förlåtna.

Andra prövningen. Har nattvardsgästerna en rätt och saliggörande tro? Då Paulus säger till de kristna: Pröva er själva om ni är i tron, så uppstår en annan fråga: Hur sker denna trons prövning? Många har nu den kristnes tro, fast man inte vet när man har kommit i den rätta tron. Och somliga känner visserligen till hur och när de har fått den kristnes tro, men de vet inte hur och när denna tro hade förvandlats till en död tro. Där har den onde ett fint nät varmed han fångar de kristnas själar, då en levande kristen inte själv kan varsebli eller känna, hur den levande tron förvandlas till en död tro. Så som vi ser av Davids fall och den tjänarens som fattade sin medtjänare vid strupen. Den tjänaren hade säkert den tron att hans skuld var utstruken. Och alla kristna måste erkänna, att den tjänaren verkligen hade fått sina synder förlåtna. Men hur gick det? Alla medtjänare måste slutligen klaga på honom och meddela konungen, vad denne tjänare har gjort. Denne stackare torde inte själv vara medveten därom, att han har fallit från nådatillståndet, förrän han åter igen får höra den stränga domen.

När nämligen medtjänarna börjar klandra på, att han inte längre är i nådatillståndet, då stiger själviskheten upp i hans hjärta. Han börjar göra motstånd och bygga parti. Han är inte längre överens med de kristna. Till slut uppkommer en stor järnspik i hjärtat mot de kristna, vilket den blinde stackaren inte själv märker.

Då nu denna trons prövning är så dunkel, att inte ens många kristna kan pröva om de är i tron, så är det bästa rådet, att man låter sig bli prövad av en sådan kristen som man med säkerhet tror vara en kristen. För erfarenheten bevisar, att inte ens en kristen kan se sina egna fel så som en annan kristen.

Tredje prövningen. Har nattvardsgästerna verkligen lust att bli saliga? Detta ställe är också ett dunkelt ställe, för alla säger att de har lust att bli saliga, men alla har likväl inte någon verklig nöd. Och vi vet att inga andra har en uppriktig lust att bli saliga än de som har en verklig nöd. Och inga andra har en verklig nöd än de som har en verklig ånger. Deras samvete är inte enbart blivit väckt, utan förblir (varaktigt) som väckt, så att man ser varifrån den första, andra, tredje eller sjunde fienden kommer. Dem leder själva satan i nöd. För om du känner, vad hordomsdjävulen verkar i dig, men känner inte vad girighetsdjävulen eller äredjävulen verkar i dig, så är du en enögd kristen. Om du åter känner vad sex djävlar verkar i dig, men känner inte vad den sjunde djävulen verkar i dig, så kan du kanske strida mot de sex, men den sjunde sållar din själ som vete.

Genom denna sjunde djävul kommer de botfärdiga i nöd. Därför måste de fly till den store Korsbäraren och ropa varje gång när Guds Son kommer till synes, eller varje gång när egenrättfärdighetsdjävulen börjar betrycka dem eller sänka dem under tvivlens böljor. Sådana nödställda som egenrättfärdighetsdjävulen vill helt utesluta från himmelriket har en verklig nöd att bli frälsta från djävulens våld. Men de som djävulen inte plågar har ingen nöd. De säger, i varje fall somliga, att de inte har tro, och att de inte orkar tro fast de vill tro. Men sådana har likväl inte en uppriktig lust att tro, eftersom fienden inte har berövat dem allt falskt hopp. Och sådana kommer i bedrövlig nöd då en kristen vill nästan med våld leda dem till Kristus. Dem leder den onde i nöd just då, när de skall tro och bekänna sin tro.

Dessa är de största prövningarna som värdiga nattvardsgäster borde ha. Och vi har det hoppet, att de botfärdiga och de nödställda känner till dessa saker, fast de alla inte kan förklara dem. Men må den store Nattvardsutdelaren göra de värdiga nattvardsgästerna ovärdiga, och de ovärdiga värdiga, så att de som utan bröllopskläder kommer i bröllopshuset blir bundna av händer och fötter. Men djävulens fångar må bli befriade från dödens bojor, så att de till slut får delta i den stora nattvarden med Abraham, Isak och Jakob och äta himmelens bröd nu och i evighet. Amen.

Kopia / Laestadiana samlingar Ag:1 / Uleåborgs landsarkiv / Kopia / Raittilas arkiv / Uleåborgs landsarkiv /

SW 229